MARTIN ÅLUND

dagbok frÅn goa II

Martin Ålund

Dag 1

Drömde en svår dröm i natt. Den handlade om olycklig kärlek, falskspel, rädsla och smärta. Hade också en dröm som handlade om hur jag går under. I går, när jag kom hit, mötte jag helt andra energier än förra gången. Kanske det är den här platsen? Arambol. Här finns mycket mörk energi. Jag såg våld och galenskap i mångas ögon. Tänkte på Kali, svart tantra och djävulen. Kände stor vånda – men sen, när jag vaknade,kände jag tillit. Kanske samsaran denna gång ska handla om att återfödas ur den mörka energin? Förra gången kastades jag in i en barndoms ljus och upptäckarglädje. Jag har tillförsikt. Goa är så andligt. Kanske hela Indien är det? Oavsett – här är det andliga tätt tätt inpå. Och jag är ett membran.

Dag 2

Teckning i kol. Dödsmaterial. Brunnet trä. Jag betraktar något enkelt – ritar av. Utan ambitioner. Försvinner in i tecknandet för en stund. Här möter jag mörker även i dag. Besökte ett hippieträd – ett stort mangoträd bakom Sweet Lake. Några vita män i kangas och dreads spelade trummor dåligt. Bodde i tält invirade i trädets grenar och låtsades vara i kontakt. Gurun bajsade bakom sitt plasttält när jag tittade på honom. Jag blev beklämd. Kände vanvördnad. Och min barndom bland hippies. Men med förlorade ideal i hasch och manipulativt sex. Kände mörkret. Men också hur mycket sorg som fanns vid detta träd. Som ett vacuum. Apan på stigen tittade på mig med närvarande blick – någon spelade trumma och sjöng på riktigt på andra sidan djungeln. Man hör direkt på musik när det är sanning. Vad hände egentligen här när portugiserna kom? Inkvisitionen? Och alla hippies som en gång trodde på förvandlingen? Och nu är det kapitalismen. Allt dör? Är det samsara? Vad ska komma sen?

Alla shacks utmed stranden med pumpande hög skvalande skitmusik. Men så låter jag hörseln leda mig vidare. In bland gömda gator finns klubbarna med den sanna musiken. Ett liveband med Attila på sång – naken, skäggig, mässande till fantastiska grooves av ett krautband som blir en tidsmaskin 50 år bakåt. Och sen på natten – goatrance i laserljus över en dansande Shiva i låtsasguld, med haschbrownies i entrén som jag trodde var vanliga kakor. Som tur är för mig åt jag ingen. För jag kan förlora mig till vansinne av sådant.

Stannar så upp vid en bakgård. Varför lockar denna plats mig? Tar några foton. Tänker att jag måste undersöka den här platsen. Att jag ska sätta mig här och rita av. Handlar avbildande om att försöka fatta världen och mig själv? Går det att begripa? En man som bor på platsen blir nyfiken på vad jag fotade och ställer sig att titta när jag går därifrån. Jag ska hit i morgon och teckna.

Dag 3

Jag stannar vid stället. Där sitter en man. Många sitter här och super. Det finns också ett sopberg här. Det är vackert och det är hemskt. Jag kan inte förmå mig att ställa mig och rita av den här platsen med mannen sittande där.

Jag tänker att jag ska försöka låta kolet leda mig. Istället för att hitta en plats att rita av – så ska jag börja rita och titta och så kommer platsen till mig.
Kanske.

Tecknar av en jeep och en man och ett livräddartorn. Fixerar kolet med en liten burk hårspray jag fann på en minimarket. Kolet flyter ut lite grann av sprayen. Det blir fint. Ett moment av upplösning och förvandling. Vart ska detta trevande leda mig? 

En man som säljer trummor kommer fram. Han insisterar på att jag ska prova att spela. Jag säger att jag inte kommer att köpa något. Jag spelar på trumman. Jag har spelat darbuka sedan jag var liten. Han börjar spela med mig. Vi ser in i varandras ögon och försvinner in i trummandet för en kort stund. Han spelar mycket bra. Det är underbart. Sen slutar det. Han vill att jag ska köpa. Jag vill inte. Han går. 
En svärta.

Dag 5

I taxin på väg söderut, mot Benaulim. Färgerna djupnar.
Ljuset ändras.
Jag känner igen mig.

Tänk att ljuset och färgerna kan vara så annorlunda på platser som ändå ligger så nära varandra.

Får också veta av en vän härifrån att knarkmaffian tagit över i Arambol. Därav ondskan jag kände. Så hemskt. Och att Indien precis som övriga världen drar åt fascism och, som han sa: theocracy and kleptocracy…

Stannar upp framför några hus i Benaulim. Kaskader av färger. En bländande blåhet. Jag översköljs av samma häpna närvaro som förra året. Jag måste måla med färg.

På natten hörs djungelljud. Jag kanske ska testa oljekritorna.

Dag x

Tappat räkningen på dagarna.
Började måla med oljekrita.
Jag kom in på Mejan med oljekritor och spritpenna. Under min tonårstid målade jag med oljekrita. Tryckte hårt. Var inspirerad av van Gogh. Streckfärger. Blandade om varandra. Streck på streck. Kallt varmt kallt. Nu blir det annorlunda. Flyktigare. Tunnare. Är det åldern? Är det mognad eller matthet? Är det Turner? Papperets gräng får blottas. Målar på akvarellpapper. Det känns bekvämare att avbilda människor med krita än med akvarell. Det fula får framträda. Det mänskliga. Akvarell kan kännas kokett. Fint och skört.
Oljekrita befriande fult och grovt.
En annan energi framträder här i Goa denna gång.
Men för en stund är färgerna som glass. Ljuset i solnedgången förtrollar.

Och såklart ska jag blanda akvarell med krita. Stryker över den röda tonen som förtrollade mig.

Dag x

Återser en plats jag målade av förra året. Jag ser nu att jag inte avbildade denna plats. Jag använde den till att måla en bild som beskrev en annan plats; något annat. Vad är detta andra? Fanns det i platsen jag såg? Inte nu längre – när jag står framför platsen. Det är som vore det ett ögonblick jag såg. 

Jag målar vid stranden. Oljekritor på akvarellfärgad grund. Ljuset är pärlemor. Jag måste måla rörelsen i stillheten.

Margao

Går till den kommunala parken. Försöker hitta något att måla av. Där är mycket folk. De sover, pratar, äter, umgås, svalkar sig i skuggan. Jag hittar inget motiv. Går vidare, spejande ut i staden. Men så stannar jag upp. Där fanns visst motiv i parken. Jag var bara stressad i min ambition att finna dem. Jag går tillbaka. Sätter mig på en bänk i skugga där det sitter två män. Ser direkt ett motiv. Det tycks banalt. Det påminner om så mycket tidigare måleri. Men varför inte? Jag börjar måla av och männen tittar nyfiket men lagom diskret. Skönt. Det är svårt att måla parkmotiv. Det är så mycket impressionism – i alla fall för mig. Nå, då får det väl bli så. En gul aprikossprakande park. 

En annan dag. Jag går förbi några banyanträd som man beskurit mycket hårt. Det är heliga träd och man får inte fälla dem. Men man beskär dem så att de dör och så kan man sen bygga på platsen, får jag höra. Jag återvänder till träden på eftermiddagen när färgerna djupnat och börjar måla av ett träd. En klunga barn kommer fram och vill hälsa och se vad jag målat. Vi pratar glatt med varandra en stund, sen fortsätter jag. Färgerna blir så uppdrivna. Koloriten exploderar. Kan det vara oljekritorna eller är det min blick som ser dessa färger just nu? Jag påminns om färgskalan jag hade när jag var tonåring. Ett expressivt uppdrivet ljus – nästan extatiskt eller psykedeliskt. 
Som om jag kommunicerar med postimpressionisterna. Jag får lust att åka till Paris och gå på d’Orsay. Jag minns att sist jag var där och såg impressionisterna var jag helt avstängd. Liksom trött på det där. Vad skulle hända om jag såg det måleriet nu?

Dag…

Åker till Baga ett dygn och dansar på Tito. Här festar indierna. Där är helt fantastiska DJs. En helt annan energi än Arambol. Men där finns också ett mörker: bordeller och fattiga tiggande barn som bär utslagna bebissyskon.
Men allting är blottat. Inte dolt som så ofta i Sverige.

Sen åker jag tåg till Hampi längre in i Indien. En ruinstad från medeltiden. På tåget: en sliten hytt och fina samtal med en familj som ska långt norrut. De har ingen platsreservation och ska åka i ett dygn. Vi delar sätet med barnen och pappan berättar om hinduiska myter. Så ett samtal med ett franskt par som visar sig bo vid Arles – där van Gogh dog. Jag tittar ut och ser fält som påminner om Provence. Van Gogh var min idol när jag var liten. Är det meningen att jag ska åka till Arles? Fast jag har börjat skriva en ansökan till Cité des Arts i Paris. Måste dit igen. Jag tittar på den senaste oljekritan av det heliga trädet. Något påminner om Karin Mamma i den. Det är säkert kritans anslag. Hon använder ju också oil sticks. Tecknar fram måleriet. Som van Gogh gjorde. 

Utanför tåget passerar långsamt fält som tycks översköljda av saffransgult ljus. Det tar en stund att avslöja färgen i allt det gröna. Så episkt att åka tåg i Indien.

Dag…

Färgen är limegrön. Morgonen på väg till Hampi. Ett enormt landskap med tempel som tar andan ur mig. Jag samlar foton. Vem vet? Kanske jag kan använda något fotografi?
Men samtidigt har något drabbat mig. En känsla av skam. 
Vad betyder detta egentligen? Kan det bero på resesällskapet? En organiserad gruppresa till Hampi med mest vita äldre britter – de rasistiska kommentarerna haglar. 
Kan det bero på att jag inte är van att resa i dessa delar av världen? Att skillnaderna blir så påtagliga?
Kan det beror på att jag går ut på gatan i denna stad, Hospet, och här knappt finns några vita alls? Folk stannar upp och tittar på mig. Jag är illa klädd. Blek. Klumpig. Det uppstår glapp och spänning. Barnen tittar storögt. En vit person. Jag gör en grimas åt dem och vinkar. De skriker av skratt och springer undan men kommer tillbaka storögda. Jag vevar lite med armarna i en kort dans – de dansar tillbaka.

Men Hampi – framförallt är det skalan. De ockraröda gigantiska runda stenblocken som ligger huller om buller och bildar profiler av människor och djur. Sagor blir verkliga. Gudar måste ha kastat ned dessa block från himlen. 
Tempel efter tempel och alla framkarvade skuplturer i sten. Ingen är den andra lik. Berättelser som slingrar sig in och ur varandra. Som en raga.

Dag…

Sitter på ett slitet, illaluktande, skrangligt tåg i tio timmar. Sätena är av plast och känns 90 grader varma. Alla skriker och skrattar genom de öppna fönstrena när vi åker genom tunnlar. Jag skriker också. Jag promenerar genom Macao från tågstationen. Jag får veta att teatern kommer från Indien. Och Hampis tempel ligger som en efterklang i mig. Plötsligt slås jag av Indien. Så ofantligt skrämmande underbart stort gammalt och unikt. Unikt. Orden tar slut inför allt detta.

Dagarna går. Flyter in i varandra. Pratar mycket med Remedios som äger shacket vi hänger på vid stranden. Han berättar om hur respektlöst engelsmännen behandlar honom. Att de blir störda och klagar för att han ser sur ut och inte ler hela tiden.
Jag berättar om min konst för honom. Han ställer så bra frågor.
Han undrar om jag inte blir galen ibland.

En annan dag: vi besöker ett samtidskonstmuseum. Han som skapat det är en konstnär som ställer ut sin egen konst där. Han visar oss sina stora ateljéer och verkstäder som finns i byggnaden. Han har hundratusentals följare på instagram. Hans bilder faller mig inte i smaken. Men på museet finns fina verk av andra konstnärer. 
En stor fantastisk målning gjord av en ung indisk kvinna. Ser ut som när Peter Dahl målade som bäst kombinerat med en pjäs av Lars Norén. Läser att hon precis fått ett prestigefyllt pris i Holland. 

Och sen då? Alla dessa frågor som snurrar runt i mig. Jag grubblar.
Varför försöker folk köra över alla fotgängare? Jag försöker hitta information på nätet. Tänker att det kanske finns trafikregler som säger att bilister och mopedister inte ska väja för fotgängare. Orden tar slut igen. 
Jag måste kanske sammanfatta allt i en kort dagboksanteckning när allt är smält.

Jag pratar med svensk kvinna. Hon går pilgrimsfärder och står nära Franciskus av Assisi. Han kommer till mig så ofta från oväntade håll. Jag skrev på min attgöralista att jag måste till Assisi. Där finns också Giottos målningar. Guds ljus är nära här i Indien. Men det gudlösa mörkret är också nära. 

Jag tänker att jag kanske förstått att min bitterhet och min acceptans är två sidor av samma mynt. Jag undrade så länge vad det innebär att vara bitter optimist. Jag definierade mig så. Nyfikenheten är ett slags gudomlig väg. Jag mötte en stilig gammal indisk man som stödde sig på en käpp, tillsammans med en ung kvinna som verkade vara hans barnbarn. Han linkade sakta framåt, men elegant och värdigt. Luktade gott av parfym. Hade en fin skrynklig ljusblå kostym som satt illa. Han var så smal och lång. Som ett träd. Hans milda leende när vi möttes på gatan var gnistrande och klart. 
Det var en inre vägvisning.

Jag målar ett floddelta. Där bildas plötsligt ett nästan bländande guldgult skimmer. Det känns som Aguéli, Giotto eller Monet.

Handlade denna resa om att återerövra min tonårstid? Denna motsägelsefulla starka, vackra och svåra period i livet.