MARTIN ÅLUND

En ny sensibilitet

Istället för en konstens hermeneutik behöver vi en konstens Eroticon
Susan Sontag, 1964


Vad gör att en bild framträder på en yta? Vad vi ser eller kanske bättre: vad visar bilden? Om måleriet är det som breder ut sig för att låta framkalla en bild kan vi närma oss den med en uppmärksamhet som tar våra sinnen i besittning. Objektet för vår uppmärksamhet kommer då att forma vårt medvetande, aldrig så litet förskjuta formerna för vår sensibilitet. Konstverket blir då inte bärare av idéer eller en mening möjlig att fixera i en tolkning, men en plats där intensiteter kan verka på, ja, modellera sinnesintrycken. Som i en drivbildning kan detaljer, mönster och egendomligheter träda fram och fördelas över den yta som målningen utgör. Om vi närmar oss bilden uppmärksamt är det som om ett ögonblick seendet, precis som i drömmen, träder tillbaka och någonting visas. De intensiva drömbilderna präglar ju ett intensivt nu: som ett ljussatt föremål utan skuggor kan i drömmen element tecknas helt utan bakgrund med effekten att något omedelbart framhävs, att någonting ges. De arkaiska kulturernas människor kände här igen platsen för gudarnas budskap. Och även om vi inte längre kan höra dessa budskap så kanske den vävnad som täcker dem fortfarande emellanåt låter något fastna i dem. Det som då kommer oss till mötes kommer som bild. Om vi idag kan tala om något som en ny sensibilitet skulle det vara att träda måleriet till mötes som, med Willem de Kooning ord, ”en glimt av någonting, ett sekundkort möte”. Det skulle vara att ta estetiken på ordet som aisthesis, syftande på varseblivning och förnimmande: ett frambringande av en trädgård.

Jakob Staberg
Psykoanalytiker och Docent, Lektor i Estetik, Södertörns högskola