KONSTEN
1999
Galleri Engström, Stockholm: "Det goda" (8/5-31/5)
När Galleri Engström slutar säsongen med en samlingsutställning omfattande verk av 22 av galleriets konstnärer under rubriken "Det goda" har man anledning att navigera bland verken med all varningssystem aktiverade. Utställningens rubrik förefaller vara vald med vissa polemiska intentioner, för det är knappast verk med uppenbart "goda" motiv som ställs ut (vad det nu skulle vara). Möjligen kan man i stället tolka rubriken som galleristens inlägg i den saligen avsomnade debatten om vad som är "god" konst. Om så är fallet kan man dra slutsatsen att god konst i nio fall av tio hänger på väggen. Hur den i övrigt ser ut är dock inte av särskilt stor vikt. Den som till äventyrs inbillar sig att utställningen ger stöd för ett traditionellt likställande av begreppen "konst" och "måleri" blir därför sannolikt besviken (trots att den excellerar med verk av två tunga målare som Max Book och Ola Billgren).
De verk som ockuperar golvet är inte heller blyga av sig. Johan Vikings kulsprutelika äppelpress intar bredbent ett utrymme som man vid första anblicken drar sig en aning för att konkurrera om. Kombinationen av obehandlat stål och färggranna frukter kan måhända tolkas som naturens seger över en mordisk teknikkultur, men säger också en hel del om den skörhet och utsatthet som är det organiska livets ödeslott i en värld behärskad av lika blinda som destruktiva krafter.
Något liknande gäller Helena Mutanens diptyk "Två kartor varav den ena visar rätt och den andra fel. Skillnaden är inte så stor". Att placera ett rött kryss på aningen olika ställen i två identiska kartskisser kan synas vara en lite väl enkel konceptuell gest, men som i tidigare verk lyckas Mutanen med dubbelbottnad humor av bästa Eva Löfdahl-slag fördjupa innebörden. Visst är skillnaden mellan rätt och fel ofta inte så stor, men lika fullt kan resultatet bli förödande beroende på i vilken situation man råkar befinna sig. Mutanen låter skrattet klinga ut och överlämnar denna fråga till var och en av oss att besvara.
Även om måleriet inte kan sägas fullständigt dominera "Det goda" kan det inte hjälpas att det just är tre målningar som efterlämnar det mest varaktiga intrycket. Ola Billgrens hommage till den svenska reselitteraturens nestor Sigge Hommerberg är ett praktfullt verk med förmåga att sätta sin prägel på vilken utställning som helst. Genom tunna slöjor av rött faller ett närmast transparent ljus över ett bord, på vilket en måltid står uppdukad. Spåren av mänsklig aktivitet är ofullständiga, och man anar inte i vilken värld scenen hör hemma. Billgren målar ett tillstånd som varken är "före" eller "efter", utan som befinner sig i den sfär av tillvaron där drömmar och arketyper håller till och där varje steg i riktning mot en ökad tydlighet också utgör ett gradstreck på skalan som leder till försvinnandet.
Frånvaro och försvinnande är också ett tema i Martin Ålunds stora målning "Fältet". Ett kort ögonblick går associationerna till Gerhard Richter, men Ålunds bild slingrar sig ur konsthistoriens grepp. Den natur han öppnar ett perspektiv mot är mångtydig - ordet "fält" har som bekant både en agronomisk och en målerisk betydelse - och glidningen ur fokus mellan det konkreta och det abstrakta utnyttjar Ålund för att ställa vår lite slöa varseblivningsapparat rejält offside.
Detsamma - men med andra förtecken - gör Louise Fenger Krog med sin målning "Källan". Fenger Krog har enligt min mening länge varit en av de mest intressanta unga målarna, och en separatutställning med henne känns på tiden. Nu får vi hålla tillgodo med "Källan". Fenger Krog rör sig i en parafrasliknande bildvärld bestående av ett brett spektrum influenser från både romantiskt landskapsmåleri och modernistisk abstraktion. Det finns i hennes verk reminiscenser av alla människosläktets stora myter, men de existerar i stort sett uteslutande som kraftigt reducerade strukturer, vilka inte är ägnade att tydas utan har syftet att väcka starka, ambivalenta känslor hos betraktaren. Om detta är helt på gott eller ont är det svårt att ha någon definitiv uppfattning om. Men att lyssna till den egna inre röstens viskningar i stället för till Maktens tordönsstämma kan aldrig vara fel.
ANDERS OLOFSSON