Om Martin Ålund
Tiden är en konstig sak. Första gången jag träffade Martin Ålund var han fyra år. Året var 1971, det har hunnit gå lite mer än fyrtio år sedan jag var barnvakt åt honom. Hans far, Lasse Ålund, hade varit jazzmusiker och ett slags lyckomascot åt en shejk i Beirut (han fick alltså betalt för att befinna sig i närheten av denne shejk när denne spelade roulette, Lasse ansågs föra tur med sig). Man kan väl beskriva Lasse som ett slags hippieguru åt oss, han var den som presenterade Sartre och existentialismen för oss och genom sina minnesbilder från ett slags Tusen och en natt-aktigt Beirut, gjorde han världen, hur ska jag säga, gripbar. Den fanns där – i all sin obeskrivbara skönhet – bara nästan ett stenkast ifrån oss. Det var så jag uppfattade det: vi måste ut i denna värld.
Dock var han mycket sträng på en punkt. När jag skulle sköta Martin fick jag distinkta besked om att jag under inga som helst omständigheter skulle berömma hans teckningar. Jag skulle bara nicka och säga okej – och jag menar, det tog emot, hans teckningar var inte som vanliga barns teckningar, med viss charm, så där som barn brukar göra, med den naturliga expressivitet som är barnets, häxan har en, inte bara extralång utan ofattbart lång näsa o.s.v. Nej, Martin tecknade redan med en varsamhet, som vore handen synkroniserad med det som han såg.
Ett fotografi av låt oss säga en väg blir oundvikligen mindre av ”väg” än den väg vi verkligen ser. Surret från insekter, dammet från den redan försvunna landsvägsbussen som ligger kvar, eller i alla fall sticker lite grand i ens ögon. Allt det är borta. Kvar finns ”en väg”.
Och så ser inte verkligheten ut. Det krävs ögon och en själ som kan omvandla vad som en gång har setts för att vi överhuvudtaget ska ge det något intresse.
När jag på nytt lärde känna Martin, nu talar vi om sent åttiotal, hade han som nittonåring kommit in på Mejan. Jag fick efterhand se några av hans målningar och försökte så gott jag nu kunde övertyga honom om att inte följa strömmen. En ström som man så här med tjugo års perspektiv ledde rakt fram till ett fall av Islands Gullfoss storlek. Stackars konstnärer som, även om de nu tjänar pengar, även om de har bostadsrätter på Söder, i sitt innersta vet att de aldrig kommer att utvecklas (eller, vilket är samma sak, överraska sig själva). En konstnär som litar mer på sitt huvud, alla dessa överdådiga, ja på gränsen till Heideggerliknande tankar, än på sin hand, sina händer – allt det där som du själv aldrig kan ha kontroll över men som också finns i din själ och som gör att det som du gör får något, utan att du ens har eftersträvat detta, oefterlikneligt över sig.
Och det må låta som jag här förenklar något som i själva verket är mycket mer komplicerat: att skillnaden står mellan de som tänker ut något som de sedan föreställer sig ska vara (eller i alla fall likna) konst och de som bara för att de inte vet bättre helt sonika gör konst. Målningar av Martin Ålund förändrar sig med tiden. Och just denna prick ovanför detta i går det bara inte att ”tänka ut”.
Stig Larsson