PROVINS
1:1999
Landskapsmåleri i nytt ljus
Anniva Wennström möter Martin Ålund
Ett norrländskt ljus, men inte belastat med insmickrande romantik eller svulstighet. Tvärtom, snarare ett nyktert betraktande av av den där dovheten som uppkommer runt februarieftermiddagarna, eller det gäckande ljuset i sommarskymningarna som hemlighetsfullt döljer färgerna, men inte motivet.
Martin Ålund och hans landskapsmåleri lockar fram tankar om skeenden och tider. När jag letar mig nedför en gatstump utan namn i centrala Stockholm grunnar jag på det.
Det måste handlar om ett ljus, ett förhållningssätt, en barndom. Min barndom, många andras och absolut hans. Född som han är i Skellefteå och uppvuxen i Umeå. Kanske är det så att man i Martins måleri kan uppleva ett kollektivt medvetande kring sitt ursprung. Det som också är ens vardag, som man bär med sig i blicken oavsett om man befinner sig mitt i det norrländska, eller i Stockholm för delen.
Till ateljén kommer man genom en gammal grönmålad dörr. Det visar sig vara en gammal korvfabrik, och Martin hävdar på fullaste allvar att man kan skönja doften från rökeriet än i dag.
Det passar ganska bra visar det sig, att tänka på Martins senaste utställning "Här" som enrisrökdoftande konst. Vid första anblicken precis lika tillgänglig som vardagens frukostpålägg. Men egentligen lika högtidliga som ikoner för det vackra i tillvaron.
- Min konst kan nog upplevas enkel till en början. Jag målar olja på duk, ett material människor känner igen. Ibland blir jag orolig att det enkla skall förhindra eftertanke.
Martin ursäktar sig och går för att koppla ned sig från nätet. Som en samtida konstnär lägger han ut sina bilder, tillsammans med recensioner på sin hemsida. Det ger mig tid att protestera. För kanske är det precis tvärt om. Att det där landskapsmåleriet som man till en början tror sig äga kunskap om, gäckar betraktaren att gå längre in i upplevelsen. Det blir ett återupptäckande av tankar och minnen. Men Martin är inte säker.
- Ibland kan jag sakna dramatiska reaktioner, mitt arbete reduceras lätt till endast ett landskapsmåleri. Men jag vet vad jag håller på med och det finns politiska, estetiska och filosofiska ställningstaganden bakom dem.
Vi sitter i det som fungerar som kök. På bordet ligger lunchen i form av baguetter och chips. I glasen skvalpar läsk omkring. Vi tittar på bilder från olika delar av Martins produktion.
Det är lätt att förstå att många fångas av hans teknik, som först leder tankarna till 1800-tals romantik och ett refererande till traditioner.
Under de sista skälvande månaderna av 1900-talet kan man konstatera att måleriet dödförklarats åtskilliga gånger det senaste århundradet. Lika många gånger har det funnits anledning att parafrasera ett känt citat. Ryktet om dess död är nämligen betydligt överdrivet.
Ändå kan man inte undvika frågan om varför en ung konstnär idag dedicerar sig så till oljemåleriet som Martin gör. Vi är vana vid att samtidskonsten bygger mycket på konceptuella uttryck.
- Jag målar därför att det är spännande, och svårt, egentligen är det ett omöjligt projekt.
Han talar om måleriet som ett språk, ett verktyg.
- Jag jobbar inte med idéer som utgångspunkt. Det finns konceptuella plan i min konst men det styr inte verktyget. Måleriet är min profession.
Samtidigt understryker han att ingenting är heligt, ett tag arbetade han med videokonst innan han tappade motivationen. För vad det främst handlar om är att hålla sig till det som genererar lust och engagemang.
Många har noterat att 1800-talets romantik promenerar hand i hand med en form av socialrealism i Martins måleri. Det figurativa språket samsas med abstraktioner. Men han värjer sig för att definiera sig själv som målare i förhållande till konsthistorien. Den är och har aldrig varit linjär även om man lätt kan lura sig att tro det när man sitter med facit i hand och läser välredigerade konsthistorier. Men också det har varit en process. Det fanns en tid då han vinnlade sig om att intellektuellt förklara sitt måleri.
- Men jag behöver inga tankeöverbyggnader längre. Jag låter idéerna födas under arbetets gång.
Han understryker att han inte alls är ointresserad av konstdebatten men att det tycks som om man ofta missar målet.
- Konstdebatten i media belyser snarare samhället än ringar in konstverket. Konsten blir en katalysator i problematiserandet av samhället.
Vi återvänder till ljuset, det norrländska som jag tyckt mig skymta i den senaste utställningen. Alla målningarna bär titlarna "Här". Landskapet är hyreshusen och betongen, parkeringarna och lekplatserna.
- Jag har ingen medvetet formulerad föreställning om ljuset. Men jag började måla tidigt. Mina visuella upptäckter, ögats upplevelser, växte fram på Ålidhem i Umeå. I brytpunkten mellan barndomen och vuxenvärlden präglas man djupt.
Martin berättar att han återupptäcker minnen. Det är vid livets brytpunkter varseblivningen sätts på sin spets. Under åren det tar att växa upp är brytpunkterna ofta fler och kraftigare. Förmodligen är det därför hans sökande efter referenser och igenkännande landade i upplevelserna från Ålidhem, från Norrland.
- Men vad är egentligen Norrland? Det finns en föreställning om mättad ödslighet och ett dunkelt ljus. Men det finns överallt.
Han nämner några målare som exempel.
- Egentligen har jag inga konstnärliga förebilder. Det finns de som är viktiga ett tag, Rothkos sensuella ljus inspirerade mig. Men det är som med favoritrecept, man äter det tills man tröttnar, sedan hittar man någonting nytt. Martin skrattar.
Men om man följer hans måleri så kan man mycket tydligt också följa ljuset. Och landskapet.
Vi plockar fram en bild från 1996, "Öppning". Den är från en slottspark i Neapel och fortsättningen på en omtumlande upplevelse.
- Under en resa till Rom hände det någonting med min konst. I Forum Romanum upplevde jag en otroligt stark platskänsla. Sinnena öppnades på vid gavel, det blev en öppning i måleriet
Så hamnar vi än en gång i 1800-talet. Martin jämför sin upplevelse med romantikens strävan efter upplevelser renare och vackrare än någonting annat. Det var det okända som kunde bjuda på den sensuella känslan, för dem och honom.
- Jag var tvungen att bege mig till platser jag inte kände till.
Till slut hamnade han i New York, och där i miljonstaden kom upplevelserna och bearbetningarna av platser att dras till sin spets. Martin beskriver det som om upplevelsen kom i balans med uttrycket.
I målningarna från New York är ljuset oftast stark, nästan som om man behöver solskyddsfaktor för att möta det. En smula obarmhärtigt och exotiskt. I alla fall från en norrländskt perspektiv.
- Men nu har jag gått från storslagenhet till dess motsats, vardagen.
Den enrisrökdoftande.
- Det handlar om att lyfta blicken. Att se det man blir blind inför. Att lära sig återse.
Om platser blev magiska i Rom så ledde alltså New York vistelsen tillbaka till det kända. I New York var de främmande platserna redan på ett sätt utforskade. Alla har en idé om Empire State Building, eller Frihetsgudinnan, vare sig man har varit där eller inte.
- Det gällde att förhålla sig till det belastade och förbrukade. Det ledde vidare till mitt arbete med vardagen, för vad är inte mer förbrukad än den?
Så han lyfte blicken på väg till och från dagis, såg Åsö Gymnasium och Skatteskrapan på Söder i Stockholm. Men han vände också blicken inåt och såg Ålidhems röda tegelhus med omgivningar. Miljöer som varit fördolda i vardagsbruset som han så vackert beskriver det. Det blev djupt personligt.
- Men jag försöker inte öppna Pandoras ask, jag undersöker inte nuet eller mitt liv målmedvetet.
Istället jämför han sitt arbete med författarens, om lyhördheten som måste visas mot de skapade karaktärerna. Om man att följa dem åt de håll de vill.
- Jag hänger med likadant i måleriet. Det är inte så att jag har en romantisk föreställning om att konsten är större än jaget. Men det handlar om att lyssna.
Vi går runt i ateljén. Mot väggen står några dukar under arbete. Vid dörren finns en nedsutten färgfläckad fåtölj, på en hylla vid fönstret står en stereo.
Musiken är viktig. Martin tar förtjust fram plattor med husguden Miles Davies. Dem spelar han om och om och om igen, runt, runt. "Bitches brew", "Dark magus", "On the corner", "Miles Davies at Fillmore".
- Det kan ibland vara enklare att tänka i musik. Miles Davies är bred men djup. Enkelheten skall fortfarande svänga.
Ända sedan han klev ut från Konsthögskolan i Stockholm 1991 har han använt kameran som skissblock. Från början utgick han från svartvita kontaktkartor som stöd för minnet. Friheten fanns i att de var små och färglösa.
- Sedan blev jag mer och mer intresserad av färgen i fotografiet. Jag övergick till diabilder som jag projicerade mot väggen för att också porträttera färgerna. Jag målade bilden, inte landskapet. Bilden var ingången till måleriet. Ställer man diaprojektorn tillräckligt nära väggen kan man se färgerna även om det är ljust i rummet. Projektionen blev en utsikt.
- Men till slut kändes det som om att måla av ett diaprojektorljus.
Det blev fotokopior istället, och än en gång en större frihet.
- Det har blivit ett större spänningsfält mellan bilden och måleriet, men fortfarande finns den fotografiska referensen där. Men färgerna och kompositionen gör jag om, en kamera har inte samma nyanskänsla och seende som ögat.
På de pågående dukarna ringlar en väg fram, vid sidan står en gran. Vid ateljédörren hänger fotot som är förlagan. Det är de ofullbordade fotografierna som fungerar bäst. Han beskriver dem som samtalspartners. I burkar står kraftiga penslar, på paletten syns mest svart, vitt och blått.
- Men jag börjar alltid med små målningar som fungerar som skisser. När jag målat upp motivet lägger jag på vad jag kallar LSD-färger, psykfärger, så målar jag ett varv till av den dova färgskalan så att det laxrosa eller gula eller vad det kan vara, bara blir ett vibrato i målningen.
När så skissen blir en större målning händer det någonting. Skimret blir dovare. Det vackra krackelerar.
- Jag balanserar hela tiden mot att döda färgen, som om den lever på konstgjord andning. De stora målningarna blir alltid mer intellektuella och svårare.
Även om arbetet med nya målningar inte riktigt kommit igång står fyra fem målningar av samma motiv mot väggen.
- Jag är fascinerad av förändringen i det upprepade. Så tystnar han. Funderar ett tag.
- Egentligen vet jag inte vad som håller på att hända ännu, kanske går jag mer och mer mot det abstrakta. Det blir mer horisontaler och vertikaler. Men ibland funderar jag på varför jag alltid återkommer till byggnader. Möjligen har det att göra med att jag är urban. En stadsmänniska uppvuxen med teglet och parkeringarna på Ålidhem.
Det är dags att lämna den gamla korvfabriken och Martin. Ute har dagen sakta falnat till eftermiddag. Ljuset påminner om det som finns i hans landskap. Så vad är Norrland? Vad betyder Ålidhem?
Det präglar som alla platser. Klimatet ändrar man inte på, inte heller naturen. Månader med mörker lever förmodligen i Martins blick, och har givit honom erfarenheten att i dunklet skärps sinnet. I alla fall i februari.
ANNICA WENNSTRÖM
Annica Wennström, Umeå, kulturredaktör för Västerbottens Folkblad och medförfattare till böckerna "Krossa Glastaket" (Brevskolan) och "Flickan i medaljongen" (Alfabeta).