Clara Diesen
STILLBILDER
till Martin Ålunds målningar
1.
blicken riktad mot ingen
en paus en gest som aldrig fullföljs
stillbilden fryser ögonblicket
inte för att bevara för något annat
det vardagliga rummet
det vardagliga landskapet
det svindlande landskapet
det svindlande rummet
2.
fotografiet blir ett protokoll för ömhet
ett bevis för sekunder som stannat kvar
men ingen förklarar vad som hänt
en kropp en närhet ett hisnande avstånd
fotografiet är inte en representation
utan ett suddigt bevis på att någon varit där
förtroendet i bilden och varje betraktare ett du
du
3.
när blicken fastnat i en stillbild
är det inte bara för att minnas
utan för att frysa tiden skära ut
en bit
verklighet
ur flödet
stillbilden är en avbruten rörelse
en markerad gräns där vi får se
bilden faller öppen nu
den insisterar på detta ögonblick
till skillnad från alla andra
4.
genom att placera oss i filmiska situationer
en iscensatt verklighet
ingen skillnad mellan dokumentation och fiktion
betraktaren får en känsla av att både känna igen sig
och delta i en rekonstruktion av ett minne
att iscensätta är också att dokumentera
en bild kan lika gärna vara en sanning
fotografiet bryr sig inte om skillnaden
bilden brer ut sig
stillbilden är alltid dubbel
både ett faktum och en dröm du haft
det som gör ont blir både synligt och milt
5.
ett fotografi bär spår
utan att avslöja sig helt
och betraktandet är alltid en risk
att falla in i landskapet in ängen in i berget
in i ett rum som inte vet om det är stängt eller öppet
färgerna drar mot en viss årstid ett minne
eller om det är glömska
en rörelse som har frusit
ljuset fastnar i ytan
som om det inte längre behövde oss
6.
allt är stilla men bär spår av en tidigare rörelse
något som nyss hände
och som inte längre kan nås
bilden är inte ett minne
den är en närvaro
en väg som delar sig utan riktning
gräset lutar en smula och himlen drar sig tillbaka
allt är i vila och väntan på en älskad ligger kvar
som om nästa rörelse redan beslutats
men ännu inte visat sig
7.
färgen är inte en form
utan ett tillstånd
det är som om bilden stannar upp
i ögonblicket mellan upplösning och samling
ett tillfälligt fäste i något som annars bara rinner
undan
vi tror vi bevarar
men vi uppfinner
8.
någon pekar mot en plats som inte längre finns i samma form
orden är enkla
här stod jag
och alldeles intill nästan osynligt
fanns en kärlek, eller kanske bara skuggan av den
fotografiet fångar inget av detta
ändå frågar någon
vem är det på bilden
det är du
9.
frågan söker ett svar som inte går att ge
ansiktet för avlägset för att kännas igen
minnet förskjuts mellan röst och bild
mellan där och här
så rör sig bilderna långsamt
nästan som om de inte orkar bära berättelsen
musiken upprepas rösterna faller isär
det blir tydligt
av en gång en riktad blick
nu lösryckt ur sitt sammanhang
10.
längtan stannar kvar men utan riktning
det blir till en atmosfär
ett tryck i luften
en smärta som varken kan uppfyllas eller upplösas
minnet är inte en arkivering
det är en pågående bearbetning
en hybrid av det vi såg och det vi ännu ska se
ett ansikte som nästan går att urskilja
former som drar sig in i skuggorna
andra som skimrar
blir till en helhet
11.
bilden talar inte om vem som syns
bara att någon en gång stod där
ett närmande som samtidigt är ett avstånd
en närvaro som håller fast vid sitt eget landskap
stillheten blir en gräns
mellan att träda fram
och att försvinna
horisonten delar bilden i två delar
som om de inte längre hörde ihop
det som syns är mark himmel vatten
och mellanrummet däremellan - friheten
är det som håller kvar blicken
MARTIN ÅLUND, Efterbild / Afterimage, Ellerströms text & musik, Stockholm 2026