LOVE WILL TEAR US APART ...OCH DET ÄR SÅ VI MÖTS

Martin Ålund, Teatergalleriet Uppsala 090912-091010

Uppmärksamheten kring Lars von Triers verk Antichrist aktualiserade åter frågor om bland annat kognitiv beteendeterapi, viljan att bli bra, smärtan i att älska det eventuellt onda och mötet med sitt inre. Diskussionen är djupt rotad i psykologiska läror som även arbetar med processer som självutveckling och medvetandegörande. Begrepp som självutveckling och medvetandegörande är problematiska eftersom de i många fall har exploaterats och kommersialiserats eller blivit förpassade till marginaliserade alternativrörelser. Var finns då rummet där dessa begrepp kan tas på allvar? Eller precis tvärtom; var är jag där dessa begrepp blir enfaldiga?

Jacques Werups kända och korta kärleksdikt Envoi (”Jag har varit med om dig / Jag kan aldrig förlora dig”) inbjuder till ett första kliv in i det tillstånd där vi blir medvetna om vad vi bär med oss av tidigare erfarenheter. Versen vibrerar av känslor och frambringar gillande eller avsky inför idén om sentimentalitet i förhållande till nära och kära. Insikter och förnimmelser om hur vi faktiskt påverkats av våra mer eller mindre platoniska relationer medför att vi når självkännedom och ger oss instrument för att begripa varför vi agerar och reagerar som vi gör. Den självkännedom och medvetenhet vi utsätts för när vi når insikter om vad vi har med oss kan antingen skrämma oss eller ge oss ro. Dock krävs det i många fall distans, smärta och offer för att effekten av denna insikt skall uppkomma; vi behöver sära på oss, separera, fysiskt, psykiskt och/eller sinnligt. För det är ju faktiskt inte förrän någon går som möjligheten att komma tillbaka uppkommer. Det kan i sig låta som en paradox - ett mänskligt dilemma - att det krävs distans för att möten skall uppstå. Men man måste våga utmana, och kanske till och med att förlora, en tidigare föreställning om sig själv, den andre och verkligheten för att kunna utvecklas och möta(s) på nytt. Detta offer illustreras väl genom Joy Divisions strof ”Love will tear us apart” eftersom själva förutsättningen för att mötas ju är att man först måste skiljas eller att man egentligen aldrig har setts. Frågan uppstår dock vad man låter distanseringen leda till; om man fastnar i den, flyr ifrån den eller om man vågar uppleva den och växa vidare?

Dilemmat i denna paradox försvinner inte av sig själv eller upplöses utan ansträngning. I många fall kan man inte ens logiskt lösa problemet. Det kan behöva upplevas. Dilemmat upphör att finnas när man når insikten om att distans och närhet också är förutsättningar för varandra och inte enbart en beskrivning av motpoler.

Platsen där vi befinner oss inför, under och efter detta möte med oss själva och den andre finns i Never never land. I ett oändligt landskap där våra önskningar blandas samman med ambivalensen inför känslor. Sviten refererar också till romantiken med det typiska landskapsmåleriet á la J. M. W. Turner, och behandlar hur det yttre påverkas av våra inre förhoppningar, önskningar och fantasier. Ambivalensen manifesteras i hur Ålund vänder blicken och tolkningen inåt, mot det inre landskapet som kräver en kris för att det skall vara möjligt med en förflyttning mot ett nytt medvetande, och samtidigt utåt genom seendet, förnimmandet, och själva måleriets rörelse mellan saklighet och upplösning. Samtidigt finner vi influenser från Goyas måleri såväl som från samtida uttryck. Dock är det inte av vikt att klassificera måleriet, men det är lika oundvikligt som ovidkommande.

Transient

Den tidigare nämnda Werup och Joy Divisions sångare Ian Curtis figurerar i ett collage i utställningsrummet. De är placerade jämte varandra och fungerar som en fotnot till målningarna. De befinner sig där i hörnet, i periferin av utställningen, med olika populistiska auror för oss att fånga upp.

Att rikta ljus på något och att komma ut ur skuggorna är två lexikala metaforer som pekar på att vi kan behöva konfronteras med vårt tidigare bagage. Strålkastaren lyser upp och ger fokus på målningarna samtidigt som vi känner igen objektet från scenografins sfär. Här på Teatergalleriet byggs scenen upp för ett tillåtande rum där vi kan möta oss själva och förstå vad som påverkat oss, samtidigt som vi inser att det inte går att lösgöra sig från dessa erfarenheter.

Susanna Tabell
Samproducent och curator