Martin Ålund
TID
Grundar duken med ljust rött. Det är den kommande efterklangen som allt ska ta spjärn mot i vibratot.
Jag fotograferar platser, händelser och ögonblick. Sorterar fram och väljer ut bilder som skulle kunna fungera som ingångar, utkast, förlagor till målning. Men det visar sig först efter att motivet prövats mot teckningen.
Ritar en bild med färgat kol. En begränsad palett med ett visst ljus. Förändrar, anpassar, upplöser och gestaltar. Kolets element påverkar motivet. Där blir en otydlig tydlighet. En ambivalens. Ritar av, ritar upp, ritar bort, ritar fram. Låter teckningen vila. Ritar om.
Jag har börjat utgå från fotografier igen. Det var länge sedan jag gjorde det så konsekvent. Under lång tid kände jag mig begränsad av fotografiet. Det är som om min praktik går i cirklar där vissa teman återkommer. Fast det är ju inte samma, snarare en spiral.
Jag är inte intresserad av att måla av fotografierna. Jag använder fotografiernas motiv relativt fritt för att skapa figurationer med en omedelbar gestaltning. Genom lager på lager av teckning och måleri förändras gestaltningen till ett mer poetiskt, intiutivt berättande. Där finns associationer till filmer av bland andra Tarkovskij, Truffaut, Antonioni och Fellini. Det är som om berättelser och bildvärldar som var betydelsefulla i min ungdom återkommer och nu läses om.
Motiven. Möten mellan människa och plats. Allt blir fond och scen. En övergång och ett sökande efter var och när transformationen sker. Förgängligheten, evigheten och perceptionen. Att känna. Och på mina händer: kol och färg.
Så tar oljefärgerna vid. Det egentliga ljuset och mörkret söker sig fram och motivet förvandlas till måleri.
Blandningar av kinakridonrött, ultramarinblått, ljust kadmiumgult, bränd och obränd umbra och blandvitt. Och till och från en annan specifik färg: Indigo. Krapplack. Elfenbenssvart.
I själva måleriet finns nya bildvärldar. I materialet uppstår vibraton och berättelser. Tiden finns i materien. Lager på lager. Stryka bort, måla till, måla bort, stryka på. Som att sakta blottlägga och framkalla något annat som dolde sig i fotografiets motiv. Det svårfångade, omöjliga och självklara.
Målningen får vila.
Ofta begär den till slut att jag ska justera något. Men först senare.
Tiden behöver komma in emellan. Där finns en kraft jag måste lita på.
Som om målningarna behöver tid att få vara utan mig, för sig själva i ateljén. Långsamt blottlägga sig.
Att glömma och se på nytt. Återupptäcka. Igen och igen. Att se att allt är detsamma fast ändå inte.
MARTIN ÅLUND, Efterbild / Afterimage, Ellerströms text & musik, Stockholm 2026