www.omkonst.com

2005-02-10

Blottläggande möten

Martin Ålund på Galleri Engström 3/2 – 27/2 2005
Text: Susanna Slöö


Kanske kräver det ekvilibristiska att det ställs mot tafattheten för att bli riktigt intressant och vice versa. Martin Ålund visar i sina nya målningar en lovande utväg där motsättningen förhöjer uttrycket.

Hållfasthetslära är den övergripande titeln på Martin Ålunds (f.1967) aktuella utställning. Jag inbillar mig att den i hans fall handlar om en inneboende strävan att använda så lite som möjligt för att bära upp så mycket som möjligt – en maximerande återhållsamhetsprincip. Samtidigt som den också kan handla om att pressa ett material att överskrida tidigare etablerade och därmed förutsägbara uttrycksformer. Det finns hos Ålund även en strävan att modulera och laborera med motsättningar, där han låter övergången mellan olika tillstånd smyga sig på betraktaren. Inför de bilder som Ålund visade för två år sedan fick man i ena stunden möjlighet att betrakta platta rundade formers förhållanden och spel i ett större rum. Fötterna hölls placerade på golvet. I nästa stund i takt med att några små husliknande former urskiljdes, tippades perspektivet snett nedåt och fötterna for upp i luften, som om man likt en fågel blickade ned över ett avlägset landskap.

I de nya målningarna verkar Ålund ha intresserat sig för en annan aspekt att bygga motsättningar kring. På ett psykologiskt plan placerar han oss närmare, om inte ett drama så i alla fall reflektioner kring känslomässigt eller begärligt blottläggande möten. Berättelsen som sådan kan både lämnas åt sidan eller bli huvudsaken beroende av vilken aspekt man väljer att se utifrån. Jag väljer att bortse från den och förskjuta fokus mot Ålunds sätt att berätta. De ömsint emellanåt tafatt tecknade figurerna ställs samman med ett måleri som skulle kunna vara en ren hyllning till det sköna. Man kommer att tänka på målare som Bonnard och Vuillard. I en av Ålunds målningar ligger en mörkare form och viftar på svansen som en hälsning till Bonnards tax, placerad med en vuillardsk känsla för att dikta med infogade mörka ytor. Referensen till dessa virtuoser faller sig naturlig. Att måla "fint" fungerar som den nödvändiga motsättningen till de "klottrade" små kärleksparen och blottade rumporna, tecknade med bläck- och tuschpenna. Den omnipotenta förälskelsens närhet till det nakna utelämnandet åskådliggör Ålund med övertygande skärpa.


Susanna Slöör